Med skräckförtjust förväntan skulle vi idag åka till Coroico och Yungaområdet, ca 10 mil nordöst om La Paz. Själva turen tog ca 3 timmar och skulle innebära att delar av färden skulle gå via Dödens väg. Vägen är brant och farlig att köra efter och brukar därför kallas för världens farligaste väg
Nu blev inte vår färd sådär livsfarlig eftersom de har gjort om vägen från grusväg till asfalt och med en helt annan riktning vilket inneburit att den gamla vägen tappat sin betydelse för transporter. Trots allt förekommer det väldigt många dödsfall även efter den nya vägen och orsakas av att allt för många våghalsiga förare försöker köra om i kurvor där de plötsligt får ett mötande trafik, oftast en tungt lastande lastbil.
Dödens väg har istället blivit ett eldorado för mountainbikecyklister som färdas utför den gamla vägen, eftersom det nästan inte förekommer några bilar längre efter denna grusväg. Under vår färd träffar vi på många barnfamiljer (från Europa) som passar på att cykla utmed Dödens väg.
En familj som tar en tur efter dödens väg.
Vår chaufför berättar att man de senaste åren börjat med cykeltävlingar men åt andra hållet, nämligen uppför, där elit och motionärer får cykla 40 km. Proffscyklisterna från Colombia klarar av sträckan på ca 4 timmar medan en hygglig motionär måste ta till minst 8 timmar för att komma i mål. Genom att räkna ut snitthastigheten inser man hur brant stigningen är på denna väg.
Trots allt är vägen en mäktig upplevelse då man startar från 3 600 meters höjd i La Paz och åker över ett pass som ligger på 4653 meter.
Därefter störtdyker man i zick-zack in i djungelområdet Yungas som totalt ändrar landskapet och ligger på 1677 meter över havet
Vägen erbjuder hela tiden dramatiska vyer och man blir hela tiden överraskad av att landskapet ändrar karaktär hela tiden. Rekommendationen är dock att man inte ska ta vilken bil som helst efter denna väg utan helst en fyrhjulsdriven jeep. Dessutom är det också önskvärt att man har en del hästkrafter då bilen inte går som den ska när man ligger på höjder över 4 000 meter. Vi gjorde en del avstickare efter den gamla “dödens väg” och blev varse att det behövdes resurser om man skulle korsa vatten som låg på vägen.