Staden Coroico och Yungasområdet erbjuder ett behagligt klimat på ca 28 grader med hög luftfuktighet. Temperaturen är densamma hela året och landskapet skiljer sig helt och hållet från den man kan se i La Paz. Staden påminner mycket om de gamla städerna i Italien som klamrar sig fast på en bergklippa. Här i Coroico är det mycket brantare än i La Paz och man får nästan hålla sig fast vid instrumentpanelen då vi åker nedför gatorna här i stan. Vissa bilar har extra barlast i bagaget för att få bättre bromsverkan då man åker nerför

Branta backar i Coroico

Vy från staden Coroico

Det tar bara några minuter efter det vi har klivit ur bilen förrän skjortan känns både klibbig och blöt. Den mesta frukten som vi äter i La Paz kommer från denna region. Här odlas papaya, avokado, bananer, apelsiner m m. Dessutom ska det också finnas kaffe och kakaoodling också.

En av de olika banansorterna som odlas här

Även här kan man se att det är kvinnorna som står för handeln. Man hanterar inte bananer styckevis utan man väntar tills hela stocken är fylld. I bilden ovan ser man exempel på sådana och att bananstocken ännu så länge har frukterna längst upp. Genom staden ser vi många kvinnor som bär på dessa bananstockar på sin färd till sina marknadsstånd. I regel säljer man hela lagret på en gång till någon distributör i La Paz, men det finns också kvinnor som har egen affär efter vägen.

Exempel på kvinnornas företagsamhet

Många från La Paz kommer hit till Coroico för att bada och gå i bergen. La Paz har ju inte det rätta klimatet för bad. Barnfamiljer brukar därför komma hit under vissa helger och passa på att bada och slappa. I det hotell vi besökte fanns både utomhuspooler, spa och inomhusaktiviteter såsom biljard, bordtennis m m.

Ett av dragplåstren i Coroico

Här finns också en population av afrikaättlingar som bosatt sig i området. Vår följeslagare berättar att spanjorerna tog hit många afrikanska slavar till Bolivia, där syftet var att de skulle arbeta i gruvorna. Men, afrikanerna klarade inte av altituden och blev mycket sjuka. Effekten var att de blev fria från slavkontrakten och kunde förflytta sig fritt i landet. Och många kom då till Yungasregionen. Vad spanjorerna gjorde istället var att använda sig av lokalbefolkningen som fick jobba i gruvorna.

På vägen hem åker vi igen efter dödens väg som är oerhört gropig och dammig. Längst ned på botten av ravinen kommer vi till en litet samhälle som heter Yolas. Där visar det sig att de stängt av vägen för en motorcykeltävling. Vår chaufför vill passera denna avspärrning för att komma upp på asfaltsvägen, men detta visar sig vara en omöjlighet

Vid starten av motorcykeltävlingen

Beskedet är att vänta eller åka efter dödens väg på grusväg. Dock vill ingen göra detta då mountainbikecyklisterna kommer med hög fart utför. Vi blir helt enkelt sittande i över 1 timme och får se de Bolivianska pojkarna tävla. Motorcyklarna är Java-cyklar som måste ha haft många år på nacken. De var dock många – säkert 100 åkare – som startade med 30 sekunders mellanrum.

Intresset för motorcyklar bland ungdomarna har blivit stort. Orsaken är att ett par Bolivianer haft vissa framgångar i Dakkar-rallyt.