Igår undervisade vi igen på Informatica, men nu med en ny grupp av studenter och andra lärare. Som lärare finns inte mycket till förfogande för att kunna genomföra en föreläsning. Det finns inget bord längst fram för dig som lärare utan du får använda dig av det lilla sidobordet som är fäst på stolen som studenterna sitter på (se nedan). Man har en whiteboardtavla och projektor, och som ni kan se på bilden finns också ett litet podium eller trappavsats där man kan stå. Problemet är att om vi svenskar ställer oss upp på detta podium och försöker skriva på whiteboardtavlan kan vi bara skriva på den översta tredjedelen – vill man skriva längre ned måste man ställa sig på knä. Dessutom har jag upptäckt att whiteboardpennan verkar vara guld värd eftersom det inte finns några sådana i klassrummen. I stället håller lärarna dessa väl gömda i sina ryggsäckar (och då endast en färg – svart) och det är med största försiktighet de lånar ut den till oss.
Annars är de bolivianska studenterna ganska lika våra egna studenter i Umeå. De ställer väldigt mycket frågor om vad våra studenter lär sig för programspråk, hur relationen mellan studenter och företag är osv. De vill vara säkra på att de valt rätt ämnen och att kvaliteten och framför allt att det dom lär sig är gångbart i ett framtida yrke inom IT-området. Det brukar inte räcka med att läraren på kursen säger detta, utan de vill helst att någon utifrån ska bekräfta samma sak. På så sätt är de bolivianska studenter inte alls olika våra egna.