Nu har vi varit i La Paz i en vecka och äntligen har huvudvärken försvunnit. Den höga höjden gör att det framför allt på kvällen och morgonen funnits en molande värk i tinningarna. Detta har nu upphört. Att säga att vi har acklimatiserat oss är kanske en överdrift då det fortfarande går i slowmotion när vi är ute på promenad. Hur man än går så känns det som om det alltid är en uppförsbacke.

Hotellet ligger långt ner i grytan som La Paz befinner sig i och det betyder att man alltid har en dryg uppförsbacke när man ska till Campusområdet. Det är inte ovanligt att man får vila efter ett hundra meter för att fixa till andningen. Just nu längtar man till Gamliabacken som känns som en liten knöl i förhållande till dessa “oöverstigliga” bergssluttningar