Idag har vårt schema varit att besöka de ansvariga för universitetets IT-policy som ska sträcka sig perioden 2015-2030. Dagens uppgift var att ge feedback på vad de hittills har gjort och berätta lite grann om hur vi jobbar i Sverige och Umeå. Roberto och Norma är de som har huvudansvaret, även om de tar till olika arbetsgrupper för att utforma den framtida IT-policyn. Sedan i juli har man suttit i olika arbetsgrupper för se hur olika grupper jobbar med IT.

Norma och Roberto i diskussion om IT-policy

Man har organiserat workshops med såväl administrativ personal som akademisk personal. Likheterna med Umeå universitet är slående lika. De administrativa systemen och arbetssätten är det inga problem med utan deras stora svårighet är vi lärare som helst önskar att 1000 blommor blomma, dvs att varje lärare får själv bestämma vilka system de vill använda. Båda varianterna har sina för- och nackdelar. Ett centraliserad lösning innebär ett kostnadseffektivt sätt att hantera skattepengarna, men innebär att den kreativa kraften minskas hos enskilda individen då man endast är hänvisade till specifika system. Å andra sidan kan lokala lösningar öka den kreativa ådran hos den enskilde men innebära enorma kostnader för universitetet då man måste hantera multipla system som gör samma saker.

Svårigheten med UMSA är att statliga universitet är autonoma och då sköter man allt själv. Nationella lösningar såsom SUNET eller Ladok som vi har i Sverige existerar inte i Bolivia. Detta funkar bara hos privata universitet där staten gått in och krävt centraliserade lösningar för att kontrollera dem. Detta går inte på statliga universitet då de är autonoma. Dessutom brottas man med andra begränsningar såsom bandbredd, access till datorer m m.

I samband med våra diskussioner och beskrivningar om hur vi har gjort i Sverige och hur man processar IT-policys fanns även en representant från SIDA som också vägledde dem i detta arbete. Rodolfo Candia från DSV, Stockholms universitet var med på samma möte och hjälpte till att översätta. Hans arbete är att se till att man processar fram en IT-policy inom kort.

I alla fall var samtalet så givande att vi bestämde oss för ett nytt möte i nästa vecka.

Att ta av sig skorna hemma hos folk som man besöker betraktas som udda och närmast förnedrande. Jorge, en av lärarna som besökte Umeå tyckte att det var en märklig företeelse när han ombads att ta av sig ytterkläderna och skorna när han besökte någon. Här i La Paz är det väldigt kallt inomhus och alla rumsgolv har antingen heltäckningsmatta eller tjocka mattor. Det finns sällan någon centralvärme i huset och därför behåller man skorna på för att slippa känna kylan från klinkergolvet. Särskilt på vintern är det så kallt att man undviker att ta av sig ytterkläderna. Om man stoppar in kläderna i en garderob eller på en galje i farstun är dessa iskalla när man sedan ska gå ut. Därför är det bästa att behålla allt på för att behålla värmen.

Hur gör man då för att få värme i huset? Man sätter helt enkelt på ugnen en stund så att värmen kommer, eller så har man en liten öppen spis där man eldar, om man nu har tillgång till ved.

I Umeå har vi antingen Hamrinsberget eller Bräntberget att förundra oss över. Här i La Paz räcker det inte att matcha med Kebnekaise för att imponera på invånarna. Den lägsta punkten i dalen här i La Paz är dubbelt så högt som vårt största berg. Det stora landmärket här är berget Illimani som är en liten utpost från Anderna.

Illimani som man kan se från stan

Illimani är 6 438 meter över havet och tornar majestätisk när man kommer upp en bit i staden. Namnet finns nästan överallt i staden; i gatunamn, namn på butiker, mötesrum och restauranger. Den ståtar med en mäktig glaciär som finns på ca 5 000 meters höjd och har 4 toppar, varav den södra är högst. Detta berg är också populärt utflyktsmål för bergsbestigare.

Illimani, Illimani, centinela tú eres de La Paz!

Glaciärerna är också ett problem här i Bolivia – de försvinner i snabb takt. Trots höjden är många glaciärer försvunna på grund av El Nino. T ex har den enda skidanläggningen i Bolivia som heter Chacaltaya (över 5 400 meters höjd) enorma problem. Glaciären försvann redan 2009 och har idag i bästa fall en knappt 200 meters pist som man kan åka i under förutsättningen att vädret tillåtit att lite snö fallit över området.

Eftersom Alla Helgons dag inträffade en helgdag, så är måndagen en ledig helgdag i La Paz. Detta passar oss utmärkt då vi har en liten back-logg vad gäller aktiviteter mot våra egna studenter och projekt som vi är involverade i.

Annars är staden lugn på både bilar och människor, de fåtal som är ute är mest för att rasta hunden eller på väg till något möte. Det mest uppmärksammande mötet är den man som går runt med en slipsten på hjul och erbjuder service i form av att slipa knivar och saxar. När jag ser honom inser jag att jag borde haft en sådan utrustning för liarna i mitt föräldrahem

En man med mobil mekanisk slipsten på hjul

UMSA har sitt campus utspritt över hela centrala stan. Men nu har de börjat bygga upp ett klassiskt Campusområde i södra delen av La Paz. Hit har redan naturvetenskapliga fakulteten och dess institutioner flyttat. Det är ett stort landområde  på cirka 1000 m x 1000 m, som omgärdas av ett rött staket.

Kemihuset

Fysikhuset

Turerna kring detta campus har varit stora och de flesta institutionerna och personalen har varit emot denna förflyttning. Klagomålen har varit att det ligger alldeles för långt från centrum vilket innebär att personalen måste pendla och det tar för lång tid. Det har dock visat sig att de som flyttat ut till det nya campusområdet trivs utmärkt och vägrar flytta tillbaka. Orsaken är att lokalerna och möblerna är nya och att arbetsplatserna och infrastrukturen är utmärkt. Av den anledningen har bl a juridiska institutionen sedan länge bokat in sig i en av lokalerna, men ännu så länge inte flyttat dit.

Igår har vi varit på söndagslunch hos en av lärarens söner Filipe och hans tjej Fabiana. Det skulle vankas grillad mat och jag och Micke hade intagit en försiktig frukost med tanke på hur stora portionerna är här i Bolivia. Gästfriheten är mycket stor här och de försöker med alla medel se till att vi har det trevligt.

Jorge och Felipe

Man gillar att grilla här i La Paz men de får verkligen jobba för brödfödan. Det är mycket svårt att få igång någon grillglöd på grund av höjden och den låga nivån på syre. Därför lägger de grillkol på ett galler och tänder på, dessutom tänder de en brasa under grillkolen för att få lite bättre skjuts på elden. Trots detta är det med stor möda de får en hygglig glöd på kolen.

Mycket riktigt bjuds det på många läckerheter till lunch. Som förrätt får vi korv – chorizo och en svart blodkorv som påminner lite om blodpudding fast mycket godare. Därefter får vi var sin fläskkotlett och revbensspjäll av nöt till mellanrätt. Huvudrätten består av 4-5 kilo helstekt ryggbiff som verkligen får en att ta ut de sista av våra krafter. Till detta serverades majskolvar, potatis (med rött skal som påminner om King Edvard men smakade mer som mandelpotatis), sallad och baguetter. Brödet var naturligtvis för korvarna. Som måltidsdryck erbjöds öl och Cola.

Gissa om jag och Micke var sugna på någon middag efter denna lunch…..

Cantua buxifolia – eller som Bolivianarna säger Kantuta, är deras nationalblomma och det går nästan inte att ta miste om.

Ser man på blomman med sin röda, gula och gröna nyans passar den mycket väl in på Bolivias flagga.

Staden Coroico och Yungasområdet erbjuder ett behagligt klimat på ca 28 grader med hög luftfuktighet. Temperaturen är densamma hela året och landskapet skiljer sig helt och hållet från den man kan se i La Paz. Staden påminner mycket om de gamla städerna i Italien som klamrar sig fast på en bergklippa. Här i Coroico är det mycket brantare än i La Paz och man får nästan hålla sig fast vid instrumentpanelen då vi åker nedför gatorna här i stan. Vissa bilar har extra barlast i bagaget för att få bättre bromsverkan då man åker nerför

Branta backar i Coroico

Vy från staden Coroico

Det tar bara några minuter efter det vi har klivit ur bilen förrän skjortan känns både klibbig och blöt. Den mesta frukten som vi äter i La Paz kommer från denna region. Här odlas papaya, avokado, bananer, apelsiner m m. Dessutom ska det också finnas kaffe och kakaoodling också.

En av de olika banansorterna som odlas här

Även här kan man se att det är kvinnorna som står för handeln. Man hanterar inte bananer styckevis utan man väntar tills hela stocken är fylld. I bilden ovan ser man exempel på sådana och att bananstocken ännu så länge har frukterna längst upp. Genom staden ser vi många kvinnor som bär på dessa bananstockar på sin färd till sina marknadsstånd. I regel säljer man hela lagret på en gång till någon distributör i La Paz, men det finns också kvinnor som har egen affär efter vägen.

Exempel på kvinnornas företagsamhet

Många från La Paz kommer hit till Coroico för att bada och gå i bergen. La Paz har ju inte det rätta klimatet för bad. Barnfamiljer brukar därför komma hit under vissa helger och passa på att bada och slappa. I det hotell vi besökte fanns både utomhuspooler, spa och inomhusaktiviteter såsom biljard, bordtennis m m.

Ett av dragplåstren i Coroico

Här finns också en population av afrikaättlingar som bosatt sig i området. Vår följeslagare berättar att spanjorerna tog hit många afrikanska slavar till Bolivia, där syftet var att de skulle arbeta i gruvorna. Men, afrikanerna klarade inte av altituden och blev mycket sjuka. Effekten var att de blev fria från slavkontrakten och kunde förflytta sig fritt i landet. Och många kom då till Yungasregionen. Vad spanjorerna gjorde istället var att använda sig av lokalbefolkningen som fick jobba i gruvorna.

På vägen hem åker vi igen efter dödens väg som är oerhört gropig och dammig. Längst ned på botten av ravinen kommer vi till en litet samhälle som heter Yolas. Där visar det sig att de stängt av vägen för en motorcykeltävling. Vår chaufför vill passera denna avspärrning för att komma upp på asfaltsvägen, men detta visar sig vara en omöjlighet

Vid starten av motorcykeltävlingen

Beskedet är att vänta eller åka efter dödens väg på grusväg. Dock vill ingen göra detta då mountainbikecyklisterna kommer med hög fart utför. Vi blir helt enkelt sittande i över 1 timme och får se de Bolivianska pojkarna tävla. Motorcyklarna är Java-cyklar som måste ha haft många år på nacken. De var dock många – säkert 100 åkare – som startade med 30 sekunders mellanrum.

Intresset för motorcyklar bland ungdomarna har blivit stort. Orsaken är att ett par Bolivianer haft vissa framgångar i Dakkar-rallyt.

Med skräckförtjust förväntan skulle vi idag åka till Coroico och Yungaområdet, ca 10 mil nordöst om La Paz. Själva turen tog ca 3 timmar och skulle innebära att delar av färden skulle gå via Dödens väg. Vägen är brant och farlig att köra efter och brukar därför kallas för världens farligaste väg

Vy efter Yungasvägen

Nu blev inte vår färd sådär livsfarlig eftersom de har gjort om vägen från grusväg till asfalt och med en helt annan riktning vilket inneburit att den gamla vägen tappat sin betydelse för transporter. Trots allt förekommer det väldigt många dödsfall även efter den nya vägen och orsakas av att allt för många våghalsiga förare försöker köra om i kurvor där de plötsligt får ett mötande trafik, oftast en tungt lastande lastbil.

Dödens väg har istället blivit ett eldorado för mountainbikecyklister som färdas utför den gamla vägen, eftersom det nästan inte förekommer några bilar längre efter denna grusväg. Under vår färd träffar vi på många barnfamiljer (från Europa) som passar på att cykla utmed Dödens väg.

En familj som tar en tur efter dödens väg.

Vår chaufför berättar att man de senaste åren börjat med cykeltävlingar men åt andra hållet, nämligen uppför, där elit och motionärer får cykla 40 km. Proffscyklisterna från Colombia klarar av sträckan på ca 4 timmar medan en hygglig motionär måste ta till minst 8 timmar för att komma i mål. Genom att räkna ut snitthastigheten inser man hur brant stigningen är på denna väg.

Trots allt är vägen en mäktig upplevelse då man startar från 3 600 meters höjd i La Paz och åker över ett pass som ligger på 4653 meter.

Vägens högsta punkt

Därefter störtdyker man i zick-zack in i djungelområdet Yungas som totalt ändrar landskapet och ligger på 1677 meter över havet

Yungasområdet

Vägen erbjuder hela tiden dramatiska vyer och man blir hela tiden överraskad av att landskapet ändrar karaktär hela tiden. Rekommendationen är dock att man inte ska ta vilken bil som helst efter denna väg utan helst en fyrhjulsdriven jeep. Dessutom är det också önskvärt att man har en del hästkrafter då bilen inte går som den ska när man ligger på höjder över 4 000 meter. Vi gjorde en del avstickare efter den gamla “dödens väg” och blev varse att det behövdes resurser om man skulle korsa vatten som låg på vägen.

Ett vattendrag som måste övervinnas

Idag börjar helgen där man firar alla helgons och alla själars dag. Egentligen började det redan igår kväll då Hallowen firades bland föräldrar och barn. Föräldrar och barn var riktigt ordentligt utklädda och “skrämde” slag på oss som besökte restauranger och pubar. Till och med våra kineser på hotellet hade för kvällen klätt ut sig till Tutankhamon, men fick stora problem att själv fixa en taxi. Taxikillen vägrade ta dem med så vår consergie på hotellet fick bistå dem med transport. Själva hade vi inga problem att sätt skräck i La Paz-borna. Med vår bleka hy, gråvita hår och glupska aptit behövde vi bara ta på oss en svart kavaj för alla skulle se likheten med Greve Dracula.

Firandet av de döda skiljer sig lite från oss där de verkligen utsmyckar firandet av sina anhöriga. De bygger upp olika ställningar som pryds av ett fotografi av den döde, blommor och girlanger av karameller. Dessutom bakar de en massa olika bröd, ibland i formen av en figur, som ställs vid fotografiet av den döde.

Själva kommer vi inte att få möjlighet att se firandet i La Paz. Istället kommer våra lärarkollegior från UMSA ta oss efter El Camina de la Muerte – dödens väg, på väg till Coroico och Yungaregionen.