Vad gör ungdomarna på kvällarna här i La Paz? Vad vi kan se här utanför hotellet verkar dans vara en populär företeelse. De dansar alltid i grupp som påminner lite om line dance eller square dance.

Dans i parken

Musiken är traditionell boliviansk folkmusik. Hela parken dansar där grupper av 10-15 personer sprider ut sig i parkens öppna ytor. Musiken får de från en stereo och extern högtalare som får sin ström från en av de mini-kiosker som står vid utkanten av parken.

En intressant observation är att majoriteten av dansarna är män, ungefär 7 av 10 dansare är pojkar. Vi som är lite till åren kommen, känner kanske till en liknande dansupplevelse när jazzdans var ett obligatoriskt tema på gymnastiken.

Det går inte att komma ifrån att Coca är en viktig del av Bolivia. Coca har odlats sedan Inkaperioden framför allt i Yungasregion och östra delen av La Paz. Bolivia är den tredje största producenten av Coca efter Colombia och Peru. Coca finns överallt här i stan – du har alltid gratis coca-te i receptionen på hotellet. Detta te hämmar den huvudvärk som de flesta turister får pga altituden. Men, det finns även coca-karameller, coca-drycker osv.

Coca-blad till försäljning i salutorget

Coca-bladen köper man på lösvikt i salutorgen och har effekten att du får mer energi och kan jobba mera. (Därav spanjorernas intresse av att använda lokalbefolkningen i gruvorna istället för de afrikanska slavarna. Genom att ge dem cocablad orkade de mera). Eftersom cocabladen inte är förädlade eller processade har de en liten effekt, rökning och snusning genererar mera nikotin och effekt än dessa blad. Proceduren för hur bladen används är att man tar en näve cocablad och stoppar bak i kinden och suger på bladen.

De har t o m ett museum om Coca

Dock är detta råvaran till värre droger och USA försöker med alla medel att påverka odlingen av denna planta. Evo Morales har tidigare varit en förkämpe för att ursprungsbefolkningen ska få fortsätta odla coca och har varit ordförande för den organisation som förespråkat odlingen av coca i Yungas och öst om La Paz. Dock har man i Bolivia hörsammat omvärldens krav på begränsningar och etablerat mycket stränga åtgärder för att minska exporten av coca-bladen. Som en konsekvens är det inte otroligt att man går igenom alla incheckade väskor innan man lämnar landet. Dessa stränga åtgärder har givit resultat och i en nationell undersökning har man minskat den illegala exporten med 75%.

Efter den omtumlande för- och eftermiddagen klev jag och Micke in på ett café för en kopp kaffe och en flaska av det lokala ölet. När vi sätter oss ned för fikat upptäcker vi till vår förvåning att på TV-apparaterna visas Umeå i både vinterskrud (gamla cykelbron över älven) och tidig sommar. Det visar sig vara ett reportage om Marta och hennes karriär där vi får se Hanna Ljungberg, Roland Arnqvist, André Geglertz mfl berätta om hennes första tid i Umeå. Vi får se när hon anländer till Umeå och kastar snöbollar i Umeå, bilder från Gamlia, och flygplatsen i Umeå. Allt är översatt till spanska och vi får för första gången viss hemlängtan till vår gamla stad.

Efter vår föreläsning och rundvandring i lokaler var det dags för ett lunchmöte som vi trodde skulle vara en informellt möte. Vi hade fått oklara besked om vad ABAC var som skulle hålla i lunchen, men det visade sig vara en helt annat upplägg än vad vi väntade oss. ABAC står för Ascociation Boliviana Para el Avance de la Ciencia och är en nationell organisation med representanter från de flesta universiteten i Bolivia.

ABAC

Syftet med denna förening är att stimulera och utveckla vetenskap och teknisk forskning  i samhället. ABAC är också partner i en ännu större organisation som heter Interciencia som har årliga möten. I Interciencia ingår nationella motsvarigheten i Argentina, Bolivia (ABAC), Canada (L’ Association Canadienne-Française pour L´Ávancement des Sciences (Acfas)), Brasilien, Chile, Colombia, Costa Rica, Cuba, Venezuela, Ecuador, Jamaica, Mexico, Panama, Peru, Uruguay, USA (American Association for the Advancement of Science (AAAS)).

Vid lunchen som var ett vanligt möte startades av presidenten Juan Carlos Aguilar Rocabado som gick igenom mötets dagordning.

Ordförande och sekreterare i ABAC

Under mötets gång översatte Johanne Hanko Millaire, docent vid Universidad Católica Boliviana vad som sades i mötet. Hon var ursprungligen från Montreal, men jobbat länge i både Bangkok och Bolivia. Hon forskade inom området environmental engeneering och var mycket intresserad att finna forskare/företag inom litiumforskning och då främst inom batteriområdet. Bolivia har världens största fyndighet i litium och vill kunna göra förädling inom detta område. I nuläget har man en överenskommelse med Kina men i detta avtal ingår bl a att Bolivia måste importera litium från Kina vilket enligt henne var horribelt.

Mot slutet av mötet kom själva överraskningen. Ordföranden ställdes sig upp och proklamerade att jag och Micke skulle bli hedersmedlemmar i ABAC. En formell ceremoni inträdde där vi först fick en pin med ABAC’s logotyp samt ett diplom som bevisade att vi var hedersmedlemmar. Vem som helst kan inte bli medlem i denna förening – man måste bli inbjuden alternativ skicka in en ansökan som bevisar att man har kvalifikationer att bedriva tillämpad forskning i nära samverkan med omgivande samhälle.

Micke får sin pin/diplom av sekreteraren

Jag får min pin av förra presidenten av ABAC

Diplomet som visar att vi är hedersmedlemmar

Efter ceremonin och fotograferingen får vi hålla var sitt tacktal till ABAC. Därefter diskuterade de om möjligheten att Umeå och Sverige kunde bli en del i Interciencia. Man var särskilt intresserad om vi kunde tänka oss att vara värdar för den årliga träffen med ett tjugotal deltagare från de olika länderna. Vi lovade att vi skulle ta med denna förfrågan till Umeå universitet.

Idag var det återigen dags för en föreläsning. Vi hade en två timmars föreläsning kring design av fysiska och virtuella lärmiljöer för två klasser samt lärare vid UMSA.

Micke inleder föreläsningen

Vi hade i förväg planerat för en del praktiska moment såsom brainstorming, men då vi efter ett tag insåg att vi hade 50-60 personen i publiken fick vi enbart gå igenom processen eftersom tiden inte räckte till. I publiken hade man många frågor om utformning av både fysiska och virtuell rum. Detta pass blev den som vi tyckte hade mest interaktion och diskussion.

Vår  publik

Efter föreläsningen fick vi en rundvandring av Informatikhuset där de höll på att bygga om de 4 översta våningarna samt enorm takterrass. De ville få lite feedback på sina tankar om att bygga flexibla miljöer på de olika våningsplanen.

Full teknikanvändning i nuvarande lokaler

Man ska inte underskatta deras teknikmognad och användning av teknik. I de nuvarande lokalerna kan det finnas interaktiva whiteboards, stora monitorer på vägen och avancerad teknik. I rummet ovan satt studenter och programmerade olika kopplingar i ett framtida miljö riktad till lärare som skulle kunna använda surfplattor och projicera till projektorer, multitouchskärmar och interaktiva whiteboards.

I de nya lokalerna är det verkligen lyxigt, parkettgolv i rum som är för undervisning och workshops. Däremot är det klinkergolv i datorsalarna vilket jag inte fick någon förklaring annat än att det var lätt att städa. Här har man redan tänkt ut de svåra utmaningarna såsom elektricitet som varit en utmaning på vårt eget campus, fråga bara Janne Gunillasson på UB när de skulle bygga Learningspace UB. Dessutom undrar jag om inte Jorge & Co som besökte oss i januari tog med sig färgvalen som vi har i våra labb. Här fanns fondväggar i ljusgrönt, orange och olivgrönt. Ganska snarlika våra egna färger…

Exempel på de nya lokalerna

I den översta våningsplanet höll man på att iordningställa en aula som skulle ta ca 400 personer. Från denna lokal fanns det sedan utgång ut till takterrassen som var enorm. Den hade en fantastisk utsikt över La Paz och dess landskap.

Takterrassen

Tänk er att en institution har ett eget hus på 6 våningar…..

I La Paz handlar man oftast basvarorna säckvis, och det kan man kanske förstå om man tänker på dessa hemska uppförsbackar. Tänk att ha ett par kassar fyllda med mjöl, socker, m m och bära dessa ett kilometer i uppförsbacke. Nej, här köper man med en gång en 50-kilossäck och transporterar dem antingen med egen bil eller taxi ( taxi kostar ca 5 kronor/kilometern). Socker och mjöl är det vanligaste basvaran som de köper i sådan mängder. Potatis har man i 12,5 kilosförpackningar som innebär ett specifikt vikt som finns här i stan. Priset på potatis skiljer sig inte så mycket från Sverige (3,90 kronor/kilot) men sortimentet är också annorlunda här.

50 eller 46 kilos säckar av basvaror

Men denna rutin gäller bara i La Paz. Att köpa t ex 50 kilo socker i Santa Cruz är omöjligt. Det skulle bara ta några timmar innan myrorna fyller säcken i denna stad som ligger i Amazonasregionen. I Cochabamba funkar inte heller med mjölsäckar då värmen och den hög luftfuktigheten klumpar ihop mjölet.

Det går inte att komma undan att de verkar försöka kopiera vår norrländska matkultur genom att också hävda att de erbjuder palt – eller som de säger relleno de potato. Eller är det så att vi kopierat deras variant? Deras palt ser mera ut som fyllda kroppkakor, men skillnaden är ganska stor. De använder sig av olika typer av sötpotatis och kryddar den med oregano, Adobo kryddning, samt köttfärs.

Ett av de absolut heligaste i Bolivia är potatis. Det går inte att få klarhet i hur många potatissorter som finns här. En del säger mer än 400 sorter, andra 450, men det är i alla fall betydligt fler än hemma. Att potatis är en viktig ingrediens i matlagningen syns direkt då det inte är ovanligt att du får på tallriken 2-3 olika sorters potatis till din köttbit eller grönsak. Det verkar också vara så att varje potatis har ett specifikt ändamål, dvs viss potatis används för pommes frites, andra används till potatissallad, andra till specifika maträtter. För er som vanligen köper mandel eller King Edvard (fast eller mjölig potatis) till alla era maträtter, har stora problem när kommer hit och ska välja en potatissort.

För alla er som älskar potatis kommer nedan ett litet bildcollage över olika potatissorter. Fråga mig inte vad de heter på svenska, eftersom jag bara fått namnen på spanska eller aymar.

Torkad vit potatis

Mer potatis..

Ännu mera potatis..

Och det kommer mer potatis

Och mer…

Igår undervisade vi igen på Informatica, men nu med en ny grupp av studenter och andra lärare. Som lärare finns inte mycket till förfogande för att kunna genomföra en föreläsning. Det finns inget bord längst fram för dig som lärare utan du får använda dig av det lilla sidobordet som är fäst på stolen som studenterna sitter på (se nedan). Man har en whiteboardtavla och projektor, och som ni kan se på bilden finns också ett litet podium eller trappavsats där man kan stå. Problemet är att om vi svenskar ställer oss upp på detta podium och försöker skriva på whiteboardtavlan kan vi bara skriva på den översta tredjedelen – vill man skriva längre ned måste man ställa sig på knä. Dessutom har jag upptäckt att whiteboardpennan verkar vara guld värd eftersom det inte finns några sådana i klassrummen. I stället håller lärarna dessa väl gömda i sina ryggsäckar (och då endast en färg – svart) och det är med största försiktighet de lånar ut den till oss.

Undervisning pågår

Annars är de bolivianska studenterna ganska lika våra egna studenter i Umeå. De ställer väldigt mycket frågor om vad våra studenter lär sig för programspråk, hur relationen mellan studenter och företag är osv. De vill vara säkra på att de valt rätt ämnen och att kvaliteten och framför allt att det dom lär sig är gångbart i ett framtida yrke inom IT-området. Det brukar inte räcka med att läraren på kursen säger detta, utan de vill helst att någon utifrån ska bekräfta samma sak. På så sätt är de bolivianska studenter inte alls olika våra egna.

Studenter vid UMSA

Förra gången jag var här, 2008, gjorde min kära kollega Ove Lundberg på Ekonomisk Historia en bejublad entré vid en workshop för 100 lärare på UMSA. Han inledde med att säga att han och Evo hade väldigt mycket gemensamt – sedan visade han sitt förnamn och vände på ordföljden och vips hade han trollat fram namnet Evo.

Evo Morales finns överallt, även i anteckningsblock

Evo Morales hade 2008 precis påbörjat sin presidentperiod och hade suttit 2 år vid makten. Vid den tiden var det stora oroligheter i bl a Santa Cruz där befolkningen satte upp vägspärrar och beväpnade sig. Konflikten orsakades av att Evo ville förstatliga landets naturresurser som hittills kontrollerats av bl a amerikanerna. Jag kommer ihåg att vi hela tiden fick vara i telefonkontakt med svenska ambassaden så fort vi skulle röra oss utanför La Paz.

Idag har Evo Morales suttit i 8 år och har precis vunnit en nytt presidentval. Skillnaden idag jämfört med för fem år sedan är att de flesta vi pratat med tycker att han gör som alla andra presidenter som suttit länge, dvs försöker förändra lagstiftningen på sådant sätt att de kan sitt ännu längre t o m på livsstid. Skämten från förr finns fortfarande kvar – han var den första presidenten som kom från ursprungsbefolkningen aymar, men kan inte prata språket alls. Trots allt har han en mycket stort förtroende bland ursprungsbefolkningen och vänt ekonomin i landet.

Evo tecknar kontrakt för ett nytt hus på 29 våningar

Den senaste händelsen här i La Paz är att Evo tecknat ett byggnadskontrakt på ett nytt hus på 29 våningar för sig själv, vicepresidenten och tre ministerier. I huset inryms även stora salar som gör det möjligt att ha mottagning på 500 eller 700 personer. Man kanske kan tycka att det är lite väl pråligt med en så stor byggnad, men befolkningen verkar inte klaga på detta. Det har inte funnits lämpliga lokaler och hus tidigare  i La Paz , så de tycker att det är ganska bra att man samlar viktiga funktioner på en central plats. På skämt säger de att det blir enklare att demonstrera i och med att de endast behöver gå till ett enda ställe. Och är det något som Bolivianerna är duktiga på så är det att demonstrera.

Huset ovan kostar ca 250 miljoner kronor – undrar vad motsvarande hus skulle kosta i Sverige? I samband med att Informatik fyller 20 år kommer jag ihåg när vi planerade inför byggandet av MIT-huset att den första versionen av huset låg ganska nära denna kostnad. Tänk er om vi också fått ett  MIT-hus på 29 våningar…..