Det går inte att missa trucha när man är här i Copacabana. Det är i princip det enda som erbjuds på restaurangerna i stan. Forellen tror jag är inplanterad mellan 1930-1950-talet och består av olika typer av öringssorter. Denna inplantering tog egentligen död på originalarten Orestias som fanns här i sjön.

Guillermo tar oss enligt honom till den bästa restaurangen som ligger på en vassflotte ute i sjön.

Restaurangen ute på en flotte

Här får man välja själv vilken fisk man får äta. De har flera olika nät där de placerat ut olika storlekar på fisken. Vi går runt och tittar på fiskarna och kvinnan tar fram håven och plockar upp de fiskar vi vill ha.

Min lunch

Medan de tillagar maten, vilket är på traditionellt sätt med lerkrus m m, går vi runt på flotten och tittar på utsikten. Vi sätter oss i skuggan, men här ute blåser det ganska mycket så Micke börjar till och med frysa och tar på sig regnjackan. Efter ca en halvtimme får vi äntligen maten som verkligen smakar gott

Nylagad lunch i det fria

Stadens i särklass största och mest iögonfallande byggnad är basilikan Virgen de Copacabana som ligger mitt i centrum. I denna stad på ca 12 000 invånare vallfärdar folket från både Bolivia och Peru för att tillbedja jungfru Maria.

La Iglesia de la virgen

Framför porten till innergården

Området där kyrkan är placerad är enorm, och av vad jag fick höra hade vår nuvarande påve besökt platsen inte för länge sedan. Det man också märker är en staty som står utanför ingången till kyrkan.

Francisco TIto Yupanqui

Det är Francisco Tita Yupanqui som tillhörde en av ursprungsbefolkningen här i Copacabana som var lite olycklig i sitt arbete att skulptera jungfru Maria. Under sina levnadsår gjorde han många försök att göra denna skulptur men fick hela tiden avslag av kyrkans män. Det var först efter hans död (1614) som hans skulptur hamnade i kyrkan.

Interiören i kyrkan

Interiören är här fantastisk med bladguld och skulpturer överallt. Här samsas helgonen från både Peru och Bolivia, vilket gör att folket från de båda länderna vallfärdar hit.

Som ni kanske vet är Titicacasjön världens högst belägna sjö, drygt 3 800 m ö h. Den är 19 mil lång och ca 5 mil bred och har ett medeldjup på 100 meter.

Titicaca med terrasser som redan inkafolket påbörjade

Vad kanske inte de flesta vet är att Titicaca betyder jaguarens klippa som ligger ute på en av öarna, Solens ö, strax utanför Copacabana. Denna klippa har varit en helig plats för aymarfolket långt innan inkafolket kom till platsen. Men, här är det inkariket som visas upp

Manco Kapac, inkafolkets fader

Manco Kapac och Mama Ocllo kom enligt sägen nedstigna på en solstråle på ön Isla de Sol, Solens ö. Det var här inkafolket först etablerade sig innan de förflyttade hela befolkningen till Cusco och Machu Picchu.

När vi kommer fram till Copacabana upptäcker vi ett antal bilar som är pyntade med blommor, rosetter och andra prydnader. Det visar sig att detta är en vanlig procedur när man byter bil eller köper en ny bil. Man pyntar bilen med olika prydnader, kör bilen runt basilikan där man kastar vatten (heligt vatten??) på bilen. Avslutningsvis firar man händelsen genom att personerna inblandade i händelsen delar på en flaska skumpa eller vad som är vanligast – en flaska öl

Byte av taxiägare

Två nya bilägare

Kanske något för stans bilhandlare……

Idag, lördag, skulle vi åka med Guillermo Choque Aspiazu till Copacabana för att se på vilket sätt de lyckats digitalisera turismen i området. De har tagit ut GPS-koordinatorer, tagit bilder skapat augement virtuality runt vissa kända utflyktsmål.

Dagen börjar med en taxi upp till busstationen där vi ska åka vanlig reguljär buss till Copacabana. Copacabana och Titicacasjön ligger cirka 15 mil från La Paz och blir lite annorlunda jämfört med en turistresa med femstjärniga bussar. Biljetten kostar ca 40 kronor och är också något helt annat än en tur arrangerad av en turistbyrå. Guillermo är vår riktiga guide då han kan allt om de sevärdheter som vi ska titta närmare på då han digitaliserat allt i området.

Vår lokalbuss

När vi frågade om tidtabeller och när de gick så fick vi alla svaret att de går bara med minuters mellanrum. De avgår när de har fyllt bussen med passagerare helt enkelt. Detta innebär att det är mycket svårt att avgöra när bussarna egentligen avgår. Det enda som man kan utgå ifrån är att busschauffören tutar oavbruten strax innan avgång.

Själva resan tar drygt 3,5 timme, den första sträckan mellan La Paz upp till El Alto och genom den stan tar drygt en timme pga den täta trafiken. Det innebär att man på en timme har tillryggalagt ca 2 mil av de 15 mil det är till Copacabana. Det är egentligen inte det stora avbrottet i resan utan när vi närmar oss Titicacasjön. Vid ett litet sund (Tiquinasundet) ska bussen över vattnet och det görs genom färjor eller rättare sagt pråmar.

Pråmen och bussen som är på väg att anlända på andra sidan

Man kan förvänta sig vissa saker när de säger färja, men här är det fråga om en pråm med tjocka plankor som bussen ska ta sig ut på. Pråmen har en 5 hästars motor som puttrar över sundet med ganska rejäl sjögång. Vi själva får inte följa med bussen utan vi åker med en liten motorbåt över sundet.

Micke och Guillermo på båten

När vi är i land på andra sidan väntar vi på att bussen ska komma över. Det är också här Bolivanska försvaret har sin flottbas – vilket kanske kan tyckas lyxigt med tanke på att det enda vatten de har att försvara är just denna sjö. I denna stund har vi varit på färd i drygt 2,5 timme vilket motsvarar 10 mil av de 15 som vi ska tillryggalägga. Ca en timme senare ser vi äntligen Copacabana från toppen av berget men det som fascinerar är naturligtvis Titicacasjön.

Den mäktiga Titicacasjön

Befolkningen är kortare och smalare än vi västerlänningar, medelhöjden hos killarna verkar vara högst 155 cm och tjejerna ännu kortare. Nu är detta inte en vetenskaplig undersökning utan bygger på de observationer vi själva gör när vi går omkring på stan och möter dem på gatan eller på campusområdet. Trots detta verkar de ändå inte vara främmande för att äta stora portioner. På de flesta restauranger får man enorma portioner både till lunch och middag. Detta har resulterat i att vi äter en stadig lunch och en liten middag för att hålla matsmältningen i ordning.

Ett halvt kilo kött till lunch

Carljohan Orre och Ulf Stödberg vet säkert vart denna måltid är intagen – det är den argentinsk restaurangen som flyttat sin verksamhet så att den numera finns precis ovanför de jobbiga trapporna från hotellet.  De erbjuder en liten nätt ryggbiff på ca 5 hg till lunch som kostar hela 92 kronor att förtära.

För er alla ölälskare så tänkte vi berätta att den vanligaste drycken bland lokalbefolkningen är att man blandar hälften cola och hälften öl.

En flaska öl och en colaflaska

Annars har La Paz en hel del olika ölsorter som är producerade på olika sätt. Bock som är ett 7% öl är framställt helt och hållet på malt, medan Pacena består av hälften korn och hälften malt. I ett microbryggeri i stan har man också en ölsort som heter Saya. Detta öl är framställt genom Quinoa.

Befinner man sig i en pub eller motsvarande är det inte otroligt att man blir bjuden på en fri shot tlll ölen. Detta glas luktar flygfotogen och är oftast utblandad med något färgämne eller essens (t ex hallonsaft). Försiktighet är kanske ordet när man smuttar på detta glas då spriten oftast köps i plåtdunk.

Butik som endast säljer sprit på dunk

Ikväll ska vi lägga oss lite tidigt eftersom vi ska upp före soluppgången vid 5-tiden för att bege oss till Copacabana och Titicacasjön. Men, sömnen infaller inte som vanligt. Utanför har ungdomarna återigen börjat dansa och istället för en stereo har man en hel hornmusikensamble med sig. Det är 10 trumpetare, 4 trummor, 2 cymbaler, 2 tromboner m m.

Orkester med dansare

Ljudet går igenom alla fönster och väggar så det är inte lätt att få någon sömnro. För er som är intresserad av dansrörelsen och framförallt den höga musiken kan klicka på följande länk Dans i Parken La Paz

Här i La Paz är vi inne i vårtider och ser man på hur parkerna är utsmyckade undrar man om trädgårdsmästarna måste ha en internationell överenskommelse eftersom de är översållade med samma typer av blommor som hemma i Umeå på våren, dvs panséer, margariter, tagetes m m. Men, det finns också blommor som vi har som krukväxter hemma, men som återfinns som buskar och små träd. Ett sådan buske är pelargonierna som finns överallt. På innergårdarna på campus växer pelargonerna i buskform utefter husväggarna, ungefär på samma sätt som vi i Umeå har aroniabuskar runt våra parkeringar på Campus-området.

Röda pelargoner i buske

En annan växt som vi ofta kanske har i krukform är lavendel, som finns i små buskar med tjocka stammar.

Lavendelbuske

Det finns också en hel del fruktträd i stan. En del känner man naturligtvis till men andra är mer sällsynta, t ex tumbafrukten. Nedan återfinns en del vanliga fruktträd i La Paz.

Tumbafrukter

Persikor

Plommon

Stadens centrum är väldigt välstädad jämfört med stadsdelarna och ute på landsbygden. Soptunnorna är kanske lite annorlunda jämfört med hemma vilket har sin naturliga förklaring. Hemma vet vi ju själva vad som händer när man råkar ställa soppåsen utanför dörren. Det tar inte många sekunder innan skator och kråkfåglar hinner nypa tag i påsen och tömma innehållet. Här i La Paz finns inga skator – men däremot alla lösa hundar som springer överallt. Det är inte ovanligt att se någon hund som lyckats knycka en svart sopsäck och har ett antal andra hundar efter sig. Därför ser man gröna gallerförsedda “soptunnor” som är upphöjd på en pinne, ca 1 meter ovanför marken (se nedan).

En typisk soptunna

Även i den här branschen är det kvinnorna som jobbar dag som natt med att städa stadens gator. Männen finns också med på ett hörn, men vad jag kunnat se är de endast knutna till sopbilen som plockar upp sopsäckarna som kvinnorna har fyllt när de sopat gatorna.

En kvinna med sopsäck och sopborste